novell 6.2.2017
Det var fredag klockan var runt halv sju när jag låg i min säng. Låg på magen och tittade rakt ner på golvet. Inuti mig kändes det helt tomt. Gårdagen hade flutit på helt bra, tills det åter hade börjat bränna i halsen och jag valde att gå hem tidigare från skolan. Men runt 21 tiden då jag redan låg i sängen och tankarna flöt runt, så brakade liksom allt ihop. Hela veckan som hade gått bara flöt samman. Och jag kunde inte dra den ena tanken ut från den andra.
När jag låg i min säng och tittade ner mot golvet så såg jag några dammtussar. Och tänkte så precis så känns det inuti mig. Som att det har samlat en massa grå dammtussar inuti mig, min mage, och min hals. Att jag troligtvis till sist kommer att kvävas av alla de gråa dammtussarna som är inuti mig. Jag drog en suck. Önskade att jag var någon annan. Ville att min existens skulle kännas, att jag skulle vara någon mera. Just nu känns min existens inte till någonting.
Jag måste ha somnat till slut. För på morgonen vaknade jag av solen. Klockan var runt åtta. Och jag ville absolut inte stiga upp från sängen. Ville absolut inte börja denna lördag. Ville bara dra mig i sängen hela dagen. Och fundera på min existens. Minuterna flög vidare, jag låg fullt påklädd där i sängen. Mina kläder var skrynkliga, och håret råddigt. Funderade på mina möjligheter för dagen, för morgondagen och nästa vecka. Men inget som jag kom på i stunden kändes viktiga. Jag ville bara dra täcket över huvudet och inte se morgondagen alls.
Jag måste stiga upp snart tänkte jag sen, då hade det gått över en timme och jag hade bara legat i sängen hela tiden. Och min mage hade redan börjat kurra. Morgonmål skrek min kropp. Men mitt sinne ville stanna kvar i sängen. Jag drog en stor suck. Nåväl jag måste väl stiga upp då. Gick till badrummet, och såg mig själv i spegeln. Jag såg inte fin ut, speciellt inte med mitt morgon ruffsiga hår och mina skrynkliga kläder efter natten. Inte var jag annars heller något speciellt snygg av mig.
Jag kammade mitt hår iallafall. Funderade om jag skulle byta kläder, men kom fram till att ingen ser väl vad jag har på mig här hemma. Bestämde mig att gå till köket och kolla vad jag ska äta. Gick till köket, mitt gråa lilla kök. Med det runda bordet, en lila stol, och två vita. En ensam halvdöd blomma som stod på bänken. Som hade passerat sina bästa dagar för några dagar sen. Jag gick fram till blomman, tog den och luktade på den en sista gång för att känna den härliga doften. Och slängde den sedan.
Nu då tänkte jag morgonmål, gick till kylskåpet som var sådär nästintill tomt. Men margarin och ost hade jag. Tog fram det, satte på kaffe och kollade i skåpet efter bröd. Hade någon kantbit kvar av rågbröd. Tog fram den och bredde ett bröd åt mig.
Rummet fylldes av kaffedoft, jag älskade doften av kaffe särskilt på morgonen. Och kände mig lite på bättre humör nu iallafall. När kaffet var klart, tog jag fram min röda mugg. Som var min favoritmugg. Hällde i en kopp kaffe, och slog mig ner på den lila stolen.
Jag funderade, och kom på att jag känner mig idag lite som min lila stol, annorlunda än de andra. Jag var den alla tittade på när man kom in i ett rum men inte på ett bra sätt utan på ett dåligt. Jag ville inte ha de blickar jag fick. Allt det där viskandet runt omkring mig, usch nej tänkte jag.
När jag hade druckit upp och ätit mitt bröd. Kollade jag ut genom fönstret. Solen lyste över staden, som annars var mörk och trist. Men just då i den stunden fick jag lite hopp, en liten glimt. Av att allt blir nog bra på något sätt iallafall till slut.