aldrig varit
så mycket
för att
falla

inte var det
skrivet i sten

men så plötsligt
rann det droppar
som jag aldrig
kunde stoppa

överflöd

hjälplös
svag
oklart

chansen som flög
spåren som
suddades ut

jag var redan borta.

Fällde en tår
av tacksamhet

lindade in den
täckte den

vill minnas senare

vet att allting har ett slut
vet att nångång finns vi ej kvar

sen när det blir senare
ska jag ta fram minnet

minnet av den dagen

då något befriades. 

 

senare så kanske kanske vågar jag släppa allt. 

En bit av det förflutna.

Ibland tror jag att man bara behöver stanna upp
Ibland tycker jag att världen snurrar för fort

jag får inte båda fötterna på jorden
hinner inte varva ner

andas tänker jag
andas

om det skulle vara så enkelt
så enkelt

så skulle livet gå som en fest
men när livet ibland vänder

när världen snurrar för fort
så måste jag stanna upp

andas

innan jag kan ta nästa dag igen. 

Ville tro från början
att världens kant
inte föll iväg
då mitt liv var

som en svartvit fjäder. 


Lättsamt iväg
en i mängden
en i kön
flög iväg

som en svartvit fjäder. 

 

Men så kom
det där svarta igen
tog tag i min kropp
slukade mig hel
igen

som en svartvit fjäder.

 

ville vara fri
ville vara mig
hoppet det flög

som en svartvit fjäder

 

stannar jag kvar

 

Inte så enkelt alltid
det där med känslor

som översvämmar

hur ska jag ta en bit
bort

hur ska jag kunna sätta locket på
helt enkelt få de och försvinna

då när mörkret kommer och drar
från alla hörn

hur ska jag se ljuset då igen
när framtidens skugga läggs över mitt liv

inte så enkelt alltid

Helt enkelt.

novell 6.2.2017

Det var fredag klockan var runt halv sju när jag låg i min säng. Låg på magen och tittade rakt ner på golvet. Inuti mig kändes det helt tomt. Gårdagen hade flutit på helt bra, tills det åter hade börjat bränna i halsen och jag valde att gå hem tidigare från skolan. Men runt 21 tiden då jag redan låg i sängen och tankarna flöt runt, så brakade liksom allt ihop. Hela veckan som hade gått bara flöt samman. Och jag kunde inte dra den ena tanken ut från den andra.

 

När jag låg i min säng och tittade ner mot golvet så såg jag några dammtussar. Och tänkte så precis så känns det inuti mig. Som att det har samlat en massa grå dammtussar inuti mig, min mage, och min hals. Att jag troligtvis till sist kommer att kvävas av alla de gråa dammtussarna som är inuti mig. Jag drog en suck. Önskade att jag var någon annan. Ville att min existens skulle kännas, att jag skulle vara någon mera. Just nu känns min existens inte till någonting.

 

Jag måste ha somnat till slut. För på morgonen vaknade jag av solen. Klockan var runt åtta. Och jag ville absolut inte stiga upp från sängen. Ville absolut inte börja denna lördag. Ville bara dra mig i sängen hela dagen. Och fundera på min existens. Minuterna flög vidare, jag låg fullt påklädd där i sängen. Mina kläder var skrynkliga, och håret råddigt. Funderade på mina möjligheter för dagen, för morgondagen och nästa vecka. Men inget som jag kom på i stunden kändes viktiga. Jag ville bara dra täcket över huvudet och inte se morgondagen alls.

 

Jag måste stiga upp snart tänkte jag sen, då hade det gått över en timme och jag hade bara legat i sängen hela tiden. Och min mage hade redan börjat kurra. Morgonmål skrek min kropp. Men mitt sinne ville stanna kvar i sängen. Jag drog en stor suck. Nåväl jag måste väl stiga upp då. Gick till badrummet, och såg mig själv i spegeln. Jag såg inte fin ut, speciellt inte med mitt morgon ruffsiga hår och mina skrynkliga kläder efter natten. Inte var jag annars heller något speciellt snygg av mig.

Jag kammade mitt hår iallafall. Funderade om jag skulle byta kläder, men kom fram till att ingen ser väl vad jag har på mig här hemma. Bestämde mig att gå till köket och kolla vad jag ska äta. Gick till köket, mitt gråa lilla kök. Med det runda bordet, en lila stol, och två vita. En ensam halvdöd blomma som stod på bänken. Som hade passerat sina bästa dagar för några dagar sen. Jag gick fram till blomman, tog den och luktade på den en sista gång för att känna den härliga doften. Och slängde den sedan.

 

Nu då tänkte jag morgonmål, gick till kylskåpet som var sådär nästintill tomt. Men margarin och ost hade jag. Tog fram det, satte på kaffe och kollade i skåpet efter bröd. Hade någon kantbit kvar av rågbröd. Tog fram den och bredde ett bröd åt mig.

 

Rummet fylldes av kaffedoft, jag älskade doften av kaffe särskilt på morgonen. Och kände mig lite på bättre humör nu iallafall. När kaffet var klart, tog jag fram min röda mugg. Som var min favoritmugg. Hällde i en kopp kaffe, och slog mig ner på den lila stolen.

 

Jag funderade, och kom på att jag känner mig idag lite som min lila stol, annorlunda än de andra. Jag var den alla tittade på när man kom in i ett rum men inte på ett bra sätt utan på ett dåligt. Jag ville inte ha de blickar jag fick. Allt det där viskandet runt omkring mig, usch nej tänkte jag.

När jag hade druckit upp och ätit mitt bröd. Kollade jag ut genom fönstret. Solen lyste över staden, som annars var mörk och trist. Men just då i den stunden fick jag lite hopp, en liten glimt. Av att allt blir nog bra på något sätt iallafall till slut.